Alpine A110. Liten, vältrimmad och vig
Alpine A110. Liten, vältrimmad och vig
Sportbilar med kralliga motorer och breda däck finns det gott om. Med nya A110 har franska Alpine valt en annan väg – låg vikt, nätta proportioner och fokus på det mest essentiella.
På vardagarna en gråklädd kontorsråtta som slutat hoppas på befordran. På helgerna en festprisse med färgsprakande klädsel som tar täten på dansgolvet. Det finns gott om dubbelnaturer i bilvärlden, men frågan är om inte franska Renault har den spretigaste personligheten.
Standardbilarna kan vara vettiga, trevliga att färdas i och ibland innehålla klipska lösningar. Ändå framstår de sällan som annat än strävsamma tjänstemän i den stora, franska fortskaffningsindustrin. Men med ojämna mellanrum slår Renault klackarna i taket så att omgivningen drattar på ändan. Låt mig ta några exempel:
Alpine A110
Grundpris: 580.000 kronor.
Förbrukning: 6,9 liter/100 km (enligt WLTP-normen).’’
Koldioxidutsläpp: 156 gram/km (enligt WLTP-normen).’
Motor: Fyrcylindrig 1,8-liters bensin med turbo.
Kraftöverföring: 7-växlad dubbelkopplingslåda, bakhjulsdrift.
Skatt: 4 478 kronor (beräknat enligt NEDC-normen).
Max effekt: 252 hästkrafter vid 6.000 varv/minut.
Max vridmoment: 320 newtonmeter vid 2.000 varv/minut.
Tjänstevikt: 1.188 kg.
Längd/bredd/höjd: 4,18/1,80/1,25 meter.
Acceleration: 0–100 km/tim: 4,5 s.
Toppfart: 250 km/tim (elektroniskt begränsad).
1) Vel Satis (2001), en högbyggd lyxbil och ett friskt försök att koppla greppet på de tyska prestigebilarna med franskt egensinne,
2) Avantime (2001), en mystisk, eggande korsning mellan lyxcoupé och minibuss,
3) Sport Spider (1996), en extremt avskalad roadster som inte ens hade en enkel sufflett att fälla upp i händelse av regn,
4) Clio V6 (2001), den erkänt svårkörda versionen av märkets småbil konverterad till mittmotor och bakhjulsdrift och som till en början tillverkades av Tom Walkinshaw Racing i Uddevalla.
Renaults knasgeniala historiebok flimrar på min näthinna samtidigt som jag bromsar hårt, växlar ned två steg med ”paddeln” bakom ratten och styr in i tvär kurva. Så här får man egentligen inte köra på allmän väg, men det är sommarkväll, asfalten är torr och sikten god.
Renaults senaste utvikning från vardagsbestyren heter Alpine A110. Det är en sportbil som hämtat både filosofi och designideal från svunna tider – och som just därför kan vara helt rätt för 2019. Egentligen är det orättvist att blanda in Renaults historia eftersom Alpine har en helt egen genealogi. Bilmärket grundades 1955 av Jean Rédélé (1922–2007) och 1962 presenterades sportbilen A110.
Alpines mål var att vinna rallytävlingar och Jean Rédélés övertygelse var att brutal motoreffekt inte skulle leda till segrar. Istället gjorde han en bil som var liten och lätt med teknik från dåtidens Renaultbilar. Det innebar även att Renaults verkstäder kunde utföra service på Alpines bilar som såldes till vanliga kunder.
Ove “Påven” Andersson vann Monte Carlorallyt 1971 och två år senare tog Alpine hem märkes-VM
En höjdpunkt var när svenske rallyföraren Ove ”Påven” Andersson (1938–2008) vann Monte Carlorallyt 1971. Två år senare tog Alpine hem märkes-VM, men samma år slukades firman av Renault. Den stora koncernen höll liv i det lilla märket till 1995, även om bilarna hette Renault Alpine.
2017 pånyttföddes Alpine med sportbilen A110 som våren 2019 hittat till Sverige. Att formerna påminner om ”originalet” från 1962 gör att nya A110 skiljer sig från de flesta andra moderna sportbilar.
Alpine har även på andra sätt gått vid sidan av allfarvägen. Nya A110 är till stor del gjord av aluminium för att spara vikt. Med färre kilon att släpa på behöver inte fjädringen vara lika tufft dimensionerad och chassiingenjörerna får större frihet. Varken hjul eller bromsar behöver vara lika biffiga vilket i sin tur spar både vikt och pengar. Kort sagt följer nästan enbart fördelar av låg vikt.
Bilen rymmer två personer och det finns två små bagageutrymmen – ett i bilens front och ett i bakpartiet. Provbilen har lättviktsstolar (cirka 13 kg styck) med extra kraftiga sidostöd som håller kroppen på plats även vid hård kurvtagning. Justeringsmöjligheterna i dessa är begränsade, så innan beställningen skrivs under bör man provsitta ordentligt.
Inredningen är speciell och atmosfären trivsam. Det finns reglage som påminner om släktskapet med Renault, men påfallande mycket är specialgjort. På multimediaskärmen går det att få fram mängder av information om bilens innandöme, alltifrån temperaturen på motorns insugsluft och hur mycket bromskraft som används till hur växelkuggarna i dubbelkopplingsväxellådan arbetar.
Tack vare provbilens sportavgassystem låter motorn ettrig när sportläget aktiverats, men det är en bland sportbilar ganska blygsam kraftkälla. En 1,8-liters bensinturbo som ger 252 hästkrafter. Det är lite jämfört med många konkurrenter, men åter gör den låga vikten att A110 ändå är kvick och motorns karaktär klär bilen väl.
Alpine A110 är på sätt och vis en bil för en smal målgrupp. Den är relativt dyr och dess transportnytta begränsad. Men till skillnad mot flera av Renaults mer tokroliga experiment är detta en bil baserad inte bara på en historisk förlaga, utan framför allt en bil som verkligen förmår gjuta nytt liv i både Alpine och hela sportbilsbranschen.
A110 bär varken grå kostym eller glittrig partystass. Den är klädd i träningstajts och linne, redo att utmana varje storvulen atlet.
publicerad av tt nyhetsbyrån augusti 2019.