Lancia Thema. Getaway in Little Italy
Lancia Thema. Getaway in Little Italy
Ett biltest och en vild skröna om två bröder, ett farsarv, en stadsdel med blodbesudlat rykte – och en bil vars kopplingar bakåt ingen kunnat ana.
Bröderna hade inget till övers för varandra och inget gemensamt, mer än att de var bröder. Och så restaurangen, förstås. Den vedeldade ugnen omgiven av sex–sju bord med rutiga dukar och ett kök som med lite välvilja kunde kallas halvmodernt. Ett hål i väggen som behövde segla långt under hälsoinspektionens radar för att inte omedelbart tvingas stänga. En seglats som rutinmässigt löstes med rundliga transaktioner till inspektörernas privata bankkonton.
Det var bara ”Calderone Sudato”, i ett kvarter av Little Italy där solen sällan lyste, som höll Francesco och Edoardo Salmonelli samman. Ingen kunde misstänka nära släktskap av andra skäl heller. Francesco var reslig, vältränad och pratglad. Edoardo kortväxt, ständigt cigarrökande och med en attityd lika kärv som tobaken han eldade. Egentligen drömde båda om en annan tillvaro. Om det bara inte var för det diaboliska testamentet efter deras far.
”Driv restaurangen vidare i tio år – tillsammans! – eller bli arvlösa.”
Mer läsglädje! Reportaget publicerades i GranTurismo 2/2012. Alla utgåvor av GranTurismo finns även på Readly.
Tvingade till en samvaro som siamesiska tvillingar hade bröderna Salmonelli delat upp vardagen. Francesco skötte grytorna och kurtiserade gästerna. Det senare inte minst genom att simulera en italiensk brytning som kunde lura vem som helst att han just anlänt från en familjegård i Toscana där matlagning var höjden av kultur. I själva verket pratade han lika bred newyorkiska som alla andra invandrare av andra generationen. Edoardo skötte affärerna, såg till att hålla gäldenärerna kort och myndigheterna på behörigt avstånd.
Därmed rådde ett slags vapenstillestånd och så hade det kunnat rulla på de återstående sju åren. Men så var det pappas Chrysler. Signore Salmonelli hade vid sitt frånfälle inte bara efterlämnat en affärsrörelse, en barsk änka – brödernas mor – och ett villkorat arv utan även en Chrysler New Yorker Brougham från 1978. Femhundraåttiosju centimeter vitlackerad amerikansk bilkultur med trestegs TorqueFlite-låda och lädersäten i en kulör benämnd ”Gold Corinthian”.
Storebror Edoardo Salmonelli ägnade inte bilen många tankar – han promenerade dit han skulle, framåtlutad som i ständig motvind och med Havannan fastborrad i mungipan. Endast vid längre förflyttningar nyttjade han taxi eller lät sig muttrande fraktas i baksätet med Francesco framförande Chryslern. För lillebrodern var bilen en hjärtesak, men inte ens han kunde längre motivera verkstadsräkningarna. Och även Edoardo insåg att det krävdes ett fungerande fordon, hur skulle annars indrivningsärenden kunna förrättas på Bronx eller i Jersey?
Att sälja Salmonelli Seniors Chrysler föresvävade inte någon av hans söner, på den punkten var de faktiskt eniga. Men när det kom till att köpa ett modernare transportmedel var det en avgrund mellan deras slutsatser. Edoardo förutsatte att Francesco – som trots allt betroddes med uppdraget som fordonsansvarig tack vare sitt bilintresse – letade bland begagnatannonserna. Föga anade han de ränker som smiddes.
– Häng med ut på gatan, sa Francesco en dag när Edoardo som vanligt satt krumryggad över pappershögarna i det kyffe han kallade kontor. Jag har en spännande sak att visa dig.
Edoardo fimpade de söndertuggade resterna av cigarren och reste sig med ett knarrande ljud som kunde ha kommit från hans knän eller hans kontorsstol, det var svårt att avgöra. Efter högst tio sekunder i dagsljuset var han på väg att vända in igen. Francesco borde passa snäckan och inte skämta med honom på arbetstid.
– Hej brorsan, vänta ett slag! ropade Francesco och fångade sin lille storebror med en stadig hand på vardera axeln. Du har något sensationellt framför dig. Kolla en gång till. Vad ser du?
Lancia Thema. Inte lika bekvämt som i den Chrysler New Yorker som Salmonelli Sr efterlämnat, men ändå hygglig nivå. Foto: Peter Gunnars.
– En alldeles för dyr bil.
– Men till och med du ser att det är en Chrysler va? En Chrysler 300C, en modern uppföljare till pappas New Yorker inte sant?
– Kan jag få arbeta nu?
– Läs vad det står på emblemet. Ja, gå närmare. Läs.
Edoardo Salmonelli rättade till läsglasögonen som alltjämt satt på nästippen, lutade sig fram och hade sedan svårt att dölja sin häpnad. På bagageluckan stod det klart och tydligt Lancia.
– Den säljs egentligen inte här i Staterna, sa Francesco, men med lite kontakter du vet …
Till och med Edoardo mindes stunderna då han som parvel suttit i pappa Giuseppes knä och hört honom berätta om bilarna från hemlandet. Svindlande snabba Maserati, undersköna Alfa Romeo, näpna Osca – men framför allt Lancia. Pappas favoritmärke med modellnamn som liksom smälte i munnen: Aurelia, Appia, Aprilia …
– Vad säger du, log Francesco som inom loppet av millisekunder förstod att giftet haft avsedd effekt. Läge för en provtur?
Edoardo Salmonelli tittade på sitt armbandsur, vek ihop glasögonen och insåg att slaget var förlorat. Men inte kriget. Med en grymtning som inte föreföll helt äkta lät han sig placeras i passagerarsätet och konstaterade att Francesco hade förberett kuppen minutiöst. Ur högtalarna strömmade Nebukadnessar av Verdi, hans favoritopera.
Lillebror Salmonelli lotsade flinkt den mörkbruna vagnen genom Manhattans gatunät med sikte på öppnare stråk. Inte förrän de passerat Brooklyn och ”Fångarnas kör” klingat ut tog han till orda igen.
– Hyggligt klipp va? Lite seg gasrespons kanske och den åttastegade automatlådan är inte vidare alert. Nog vore det magnifico med en Hemi-V8, men V6 på 3,6 liter och 286 hästar känns mer up to date. Eller?
Edoardo Salmonelli hade ännu inte mjuknat så pass att han tänkte ge sig in i samtal som kunde tyda på eftergivenhet. Men han hade diskret låtit fingrarna gå på upptäcktsfärd och konstaterat att hantverket – fusklädret på instrumentpanelen, ytornas anslutningar och läderfåtöljen han satt i – var förvånansvärt fint. Här fanns inte alls den känsla av kort halveringstid som brukade känneteckna amerikanska bilar.
– Jag provkörde Chrysler 300C redan när den kom 2004, fortsatte Francesco. Gillade den skarpt, alltifrån de låga sidorutorna och den höga komforten till den nästan onödigt stora ratten med träinlägg som inte ens försökte efterlikna äkta vara. Men nu har det ju verkligen hänt grejer, jag vet ingen annan bil som förändrats så radikalt med en ansiktslyftning. Det här känns som en helt annan bil.
Det var värst vad du är uppdaterad, tänkte Edoardo och gnisslade tänder, fortfarande utan att säga något. Men Francesco läste hans tankar.
– Det har blivit en hobby, på mina lediga dagar kryssar jag mellan bilaffärerna och provkör nyheter. När jag hälsade på kusinerna i Neapel förra året körde jag förresten en 300C med V6-diesel, du anar inte hur fint den gick. Du kanske tycker att fjädringen är lite hård? Jämfört med bilar av europeisk härkomst är den soft, men jag tror att Auburn Hills dragit åt skruvarna ett extra varv i denna inför exporten österut.
Lancia Thema 3,6 V6
Motor V6, bensin, 3.604 cm3, 286 hästkrafter (210 kilowatt) vid 6.350 r/min, 340 newtonmeter vid 4.650 r/min.
Kraftöverföring Bakhjulsdrift, 8-stegad ZF automatlåda.
Mått och vikt Längd/bredd/höjd 507/190/149 cm, hjulbas 305 cm. Tjänstevikt cirka 1.900 kg. Bränsletank 72 liter.
Fartresurser 0–100 km/h 7,7 sekuner, toppfart 240 km/h.
Förbrukning 9,7 liter per 100 km vid blandad körning.
Pris 439.500 kronor.Genealogi År 1998 gick tyska Daimler-Benz AG och amerikanska Chrysler Corporation samman. Det nya bolaget hette DaimlerChrysler AG. En stor familjebil, Chrysler 300C, lanserades 2004 och den byggde delvis på teknik från Mercedes E-klass (W210). 2007 såldes Chrysler. 2009 köpte Fiat delar av Chrysler och 2014 gick bolagen samman: Fiat Chrysler Automobiles (FCA). Ett av Fiats italienska varumärken är klassiska Lancia, och i Europa såldes de sista åren Chrysler 300C under namnet Lancia Thema.
Hmm, så farligt är det väl inte tänkte Edoardo. Obekvämare bilar har jag färdats i, även om denna onekligen småstudsar lite osnyggt i framför allt lägre hastigheter. Mot sin vilja hade Edoardo börjat intressera sig för vagnen. Instrumenteringen lyste klarblått som vattenfallet i en Disneyfilm och automatlådans växelväljare var elektrifierad noterade han. Men var den lösningen verkligen smidigare än rattspaken i 1978 års Chrysler New Yorker? Han hade noterat att Francesco flera gånger råkat välja fel läge när de skulle manövrera sig ut från parkeringsplatsen.
– Men nu undrar du väl ändå över det här med Lanciaemblemen? sa Francesco.
Det gjorde faktiskt inte Edoardo Salmonelli. Resan hade fört dem långt ut på Long Island och han hade haft gott om tid att lägga ihop ett och ett. Om Francescos fritidsnöje var att köra bil så var Edoardos att läsa affärstidningar, sådana som handlade om den förment vita ekonomi som deras restaurang inte bidrog nämnvärt till. Han var således väl insatt i turerna som lett till att ett konkursmässigt amerikanskt bilbolag räddats av ett europeiskt dito.
För denna bragd tillskrivs Sergio Marchionne äran. Född i Italien, uppväxt i Kanada, boende i Schweiz, till yrket jurist och revisor. Känd för hårda nypor, svarta sweatshirts samt en oortodox ledarstil. Han såg till att Fiat köpte Chrysler med pengar som lånades från amerikanska staten och som redan nu betalats tillbaka.
Inom loppet av ett par år vände Marchionne två gravt förlustbringande företag – ett på vardera sidan Atlanten – till vinst. Självfallet var Edoardo Salmonelli förtrogen med denna italoamerikanska sannsaga och självfallet var denna till Lancia Thema förklädda Chrysler 300C en del i Marchionnes stora plan. En quick fix och en interimslösning. Men som sådan – tja, inte så tokig.
– Nej, sa Edoardo. Jag vet varför bilen heter Lancia. Men kanske du kan berätta för mig om den är fram- eller bakhjulsdriven. Och så vill jag prova baksätet.
– Ja … ja visst! Francesco överrumplades av att storebror brutit tystnaden och blev tvungen att snabbt rådgöra med sig själv: skulle han avslöja att bilen är bakhjulsdriven tack vare att den till stor del baseras på Mercedesteknik, en spillra från DaimlerChrysler-epoken? Om det var något storebror inte uppskattade så var det tysk kultur, tysk teknik och tyska försök att mästra andra länders affärer.
– Har den något med DaimlerChrysler att göra, smällde Edoardo till.
– Okej okej, visst. Så är det. Men den har Chryslers nya, egenutvecklade Pentastarmotor, bara dieselmodellerna använder Mercedesmaskiner. Gillar du baksätet?
– Sitter bra. Se på vägen istället. Eller stanna förresten, jag vill röka.
Sedan en god stund hade Edoardo haft en ny cigarrr i truten, utan att tända den. Han hade konstaterat att baksätet var rymligt men inte överdådigt för hans 172 centimeter. Eluppvärmt var det i alla fall. Francesco hade oombedd förevisat förarplatsens finesser, bland annat elvärmd ratt och ett menysystem med pekskärm. Eljusterade pedaler. Kopphållare som kunde hålla drycken varm eller kall och visade vilket med röd och blå belysning. Påbrået från Stuttgart – p-bromspedal samt kombispak för blinker och vindrutetorkare – höll han tyst om.
Edoardo fick fyr på rökverket, drog rockkragen lite tätare runt halsen men sköt upp kepsen en aning ur pannan. Det sistnämnda ett tydligt tecken på att mildare tankar fått fäste där innanför. Han strosade runt bilen och stannade vid bakpartiet, lät handen följa karosslinjen i bakskärmens ovankant och ned i lyktglaset.
– Nog skulle den kunna passera som en italiensk design fast den är identisk med 300C, sa Francesco. Minns du förresten att morbror Luciano hade en Lancia Thema när vi besökte dem på 1980-talet. Det var ju en bil som utvecklades tillsammans med svenska Saab 9000.
Saab hade Edoardo läst om i Wall Street Journal, men någon Lancia Thema från ungdomens resor till Italien mindes han inte. Eller så hade han förträngt den. De Lanciabilar han kunde referera till var 1950-talskreationer från Turin och precis lika bakhjulsdrivna som nya Thema. Eller pappas Chrysler New Yorker för den delen. Det var egendomligt hur trådarna löpte samman.
Han tittade på sin lillebror som huttrade i blåsten och tänkte att det här kanske var ett av de tillfällen i livet då man måste sänka garden.
– Hur gärna vill du ha den här bilen, sa han lätt rosslande efter att ha stärkt sig med några djupa drag på Havannan.
– Hrrkl … jo, visst känns det väl som ett tecken, alltsammans?
– Jaja, men när kan bilen bli vår? Vi har en tjockis i Bayonne som inte skött sina åtaganden på sistone. Kan vi lösa det nu, på väg hem?
– Eh, ja, saken är den att jag redan lagt kontantinsats för bilen.
– Bra, sa Edoardo Salmonelli och slog igen bagageluckan. Här inne verkar det kunna rymmas ett och annat. E/L
den här uppdiktade historien publicerades i GranTurismo 2/2012 med bilder av Peter Gunnars.