Tanten föll som en kägla

Tanten föll som en kägla

Att köra motorcykel kan bokstavligen vara livsfarligt.

Han slängde en bunt papper framför min matlåda, där jag satt i fikahörnan och tuggade på den medhavda lunchen.

Jag var den unga journalistaspiranten på den stora biltidningen. Dit hade jag kommit som praoelev några år tidigare, nu var jag myndig och innehavare av körkort för tvåhjulingar.

Han var den grävande reportern med gravallvar, fast även med ett snett leende när han levererade luntan i bordet.

– Läs det här, du som kör m-o-t-o-r-c-y-k-e-l!

Det var obduktionsrapporten för en motorcyklist som slutat sina dagar i mötet med en älg. Köttfärssåsen i min lunchbox förlorade onekligen en del i smak- och totalupplevelse under läsningen.

Två–tre år senare klev jag in genom samma redaktions entré, efter att under en period mest ha frilansat för andra publikationer. I trapphuset stötte jag ihop med den grävande reportern. Han sa knappt hej, utan spände ögonen i mig och öppnade med följande replik:

– Kör du fortfarande m-o-t-o-r-c-y-k-e-l? Om du upphör med det kommer dina chanser att överleva öka med treee-tuuusen procent!

Sedan försvann han i väg ut genom porten, antagligen på väg till något hägrande scoop i krocksäkerhetsbranschen.

Och visst – motorcyklar är bevisligen farliga redskap. Det fick en stackars tant erfara. Det var henne jag fällde som en bowlingkägla under mitt första år med körkort för tung mc.

Några år senare hade jag kanske haft tillräcklig sinnesnärvaro och erfarenhet att styra undan

Den eftermiddagen skulle jag möta min pappa i centrum för att käka middag. Jag svängde runt ett gathörn ut på den dubbelfiliga, stora genomfartsgatan med min nya Honda VT 600C. I mötande körfält stod trafiken stilla i dubbla rader med köande bilar.

Jag axade inte särskilt hårt ens med den timida customhojens mått mätt, jag hade nätt och jämnt nått laglig hastighet när jag skymtade något mellan bilarna till vänster. Där kom hon, skenande rakt ut framför mig.

Några år senare hade jag kanske haft tillräcklig sinnesnärvaro och erfarenhet att styra undan. Nu träffade jag i stället den gamla damen klockrent och sände henne på en luftfärd medan jag själv kanade på sidan ett femtiotal meter.

Jag kan lova att Usain Bolt hade verkat långsam jämfört med den språngmarsch jag presterade tillbaka till tanten.

Hon hade landat på rygg med fötterna på trottoaren. Kroppen i en förvriden ställning. Huvudet på brunnslocket. Stor blodpöl.

Jag hade dödat en människa. Det var jag säker på och jag var nära att själv stupa i backen av chocken. Vill minnas att någon i folksamlingen, som snabbt bildats, höll mig uppe.

När ambulansen kom konstaterade sjukvårdarna att damen var vid liv, men om skadorna kunde de förstås inget säga. Mer än att det är dåliga odds när man blir påkörd och landar med huvudet på ett brunnslock av järn.

Polisbilar och -konstaplar, förhör i en polisbuss, pappa som dök upp eftersom han hört sirerna från vår tänkta mötesplats dit jag aldrig anlände, brandbilar, bärgare för motorcykeln – allt i ett trögflytande töcken av chock, vanmakt, oro, ångest och djupaste ledsnad. Den gamla damen levde uppenbarligen, men hur skulle hennes liv bli framöver?

Vi for hem pappa och jag. Vad vi gjorde minns jag inte, mer än att jag upprepade gånger ringde både till polisen och sjukhuset för att få information om tillståndet för kvinnan.

Några timmar in på kvällen fick jag besked: hon hade en kraftig hjärnskakning, en bruten arm, var rejält mörbultad – men efter omständigheterna vid skaplig hälsa. Då bestämde jag mig: jag måste träffa henne, annars skulle jag få leva med bilden av henne på brunnslocket.

Så vi köpte en blomsterkvast och for till sjukhuset. Jag var beredd på att hon skulle vara ledsen och arg, tänkte att hon gärna fick slå buketten och gipset i skallen på mig. Det hade jag förtjänat.

Där låg hon, omplåstrad med värk och illamående. Påkörd av en yngling på motorcykel, när hon vimsig av stress på väg till ett möte pilade mellan bilarna i kön, rakt ut i gatan.

– Jaså, det var du som körde. Men hur gick det med din motorcykel? Det är verkligen förskräckligt att en ung man som du ska råka ut för en ”gammal Laura” som jag.

Milde himmel. Hon kunde ha blivit dödad, men undrade mest om min hoj blivit bucklig. Det blev början på en vänskap. Jag hälsade på henne i lägenheten ett par gånger de följande åren. Vi skickade julkort.

Nu är Inga död sedan några år, av ålder eller sjukdom förmodar jag. Men varje gång jag läser om en påkörd fotgängare i trafiken tänker jag på henne. Och på att livet är en vandring över nattgammal is. E/L

Publicerad i Classic Bike 1/2016.