Rolls-Royce Ghost & Wraith Black Badge. Anarkist från överklassen
Rolls-Royce Black Badge. En tidsresa i nattens Berlin
I Rolls-Royce Ghost och Wraith Black Badge är ädelträet utbytt mot kolfiber och lädret kommer i knallblått.
”Så underbart dekadent”, kunde min lumparkompis utbrista. Inte något självklart budskap att tjoa på ett logement, men jag har en teori. I varje generation är det alltid några ynglingar som förläser sig på Oscar Wilde och börjar längta efter att bära kravatt. För de flesta är det en övergående period. Så tror jag att det var för min kamrat i grönkläder. Hans dekadensvurm var ett av alla kringnosande stadier för att hitta sig själv i det oändliga hav av möjligheter som livet verkar erbjuda.
Sedan kommer amorteringskrav, inflammerade hälsenor och hängrännor som behöver rensas i kapp de flesta av oss.
Men då – i brytningen mellan barndom och vuxenliv – är det behagligt att svärma för någon svunnen epok. Kanske ett vinstänkt romarrike med Bacchus som husgud, kanske ett sent 1800-tal där Oscar Wilde utmanar konventioner, hamnar i fängelse och kläcker aforismer som citeras i fickalmanackor än idag.
Rolls-Royce Ghost (Wraith) Black Badge
Motor 12-cylindrig V-motor, dubbla turbo, volym 6.592 cm3, effekt 603 (624) hk vid 5.250 (5.600) r/min, 840 (870) Nm vid 1.650–5.000 (1.700–4.500) r/min.
Kraftöverföring 8-stegad automat, bakhjulsdrift.
Mått Längd/bredd/höjd 540/195/155 (529/195/151) cm. Hjulbas 330 (311) cm. Tjänstevikt cirka 2.490 (2.440) kg.
Fartresurser 0–100 km/h 4,8 (4,5) sekunder. Toppfart 250 km/h (begränsad).
Pris 3.300.000 (3.450.000) kronor.
Eller varför inte 1920-talet? En bättre fond för dagdrömmar är svårt att tänka sig. ”The Roaring Twenties” hade alla ingredienser som kan behövas för att skapa en glittrande väv av nostalgi.
Tanken slår mig en sen kväll i Berlin, nästan 100 år efter en av stadens mytomspunna glansperioder. Kanske är jag lite yr i mössan av att sitta i ett baksäte med en stjärnhimmel tillverkad av människohänder tindrande ovanför mig. Enligt sägnen är det natthimlen som den såg ut ovanför Goodwood i England det dygn då BMW öppnade den nybyggda Rolls-Roycefabriken 2003. Men det går att få vilken stjärnbild som helst – Rolls-Royces ”bespoke-avdelning” kan brodera de hundratals ledlamporna efter din födelsedag om du så önskar.
Utanför flimrar gatlyktor, butiksbelysningar och bilar förbi. En och annan blick följer oss hinner jag notera. Det måste vara en rätt anslående syn med tre svarta, hemlighetsfulla bilar som drar fram genom Berlinnatten. Som en kortege för Spökplumpen eller Al Capone.
Nyss åt vi middag i en matsal där takterasserna gav milsvid blick över huvudstaden och de svarta bilarna parkerade på bakgården. Nu stannar vi framför en oansenlig, anonym port. En man i cylinderhatt med fjädrar i hattbandet och sammetskavaj öppnar. För ett ögonblick tror jag att Woody Allen har ett finger med i spelet. Hans film ”Midnight in Paris” beskriver nattliga tidsresor där huvudpersonen, en ung amerikansk författare, får lift i en Peugeot Typ 176 från 1925.
Den färden går till 1920-talets parisiska konstnärskvarter där möten med Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Pablo Picasso, Cole Porter, F Scott Fitzgerald och många fler väntar. Allt filmat med oemotståndligt gemyt i färgskala och atmosfär.
I Berlin är lokalen trång med en bardisk längs ena väggen. Ovanför trappan ned till källaren hänger en kvinna med mask och ännu fler fågelfjädrar än hattmannen i en sittgunga. Belysningen är skum, gästerna sorlar och längst in spelar en diskjockey vinylskivor. Om det inte vore för den stundtals samtida musiken skulle jag utan tvivel leta efter Woody Allens filmkameror – eller tecken på en fullbordad tidsresa.
Men vi är alltså i Berlin för att stifta bekantskap med det som Rolls-Royce kallar sitt alter ego. Vilken bil klev jag egentligen ur på gatan – var det den spektakulära, gigantiska Rolls-Royce Ghost Phantom Jonckheere Coupé från 1925?
Nej, jag är säker på att det är nutid. Men ändå. Något var annorlunda. Rolls-Royces emblem var inverterat med svart bakgrund och typografi i silver. Kylargrillens inramning var svart och den lilla ängeln – hade hon lekt med elden månntro? Svärtad var hon i alla fall, The Spirit of Ecstacy.
Kvällens chaufförer fraktade oss i två exemplar av Wraith, coupémodellen som lanserades 2013, samt en Ghost, sedanen som kom 2009. Det är småsyskonen i dagens Rollsfamilj (blott 529 respektive 540 centimeter långa) och ämnade att locka nya, yngre kunder till märket. Men vad Rolls-Royce har noterat är att många köpare inte nöjer sig med de tillval som bespoke-avdelningen kan tillhandahålla – och den ställer ändå upp på nästan alla förslag.
Vid en presskonferens tidigare samma dag visade produktchefen, Matt Butt, fotografier på kundbilar som fått tillbehörsfälgar, folierade karosser och en massa andra eftermarknadsgrunkor. Det är Rolls-Royce i ett sammanhang så långt från brittiska herresäten, ljusa linnekostymer och sirliga trädgårdar det går att komma. Och när firmans egen reklamfilm rullar igång blåser de sista resterna av Downton Abbeystämningen ut. Det är tatuerade armar, tajta klänningar och blixtrande ljus i en kylig storstadsnatt.
Därav talet om alter ego, därför Berlin och därmed själva bevekelsegrunden för Black Badge. Det är så de heter, de hittills mest hårdkokta Rollsarna.
Det går att specifiera sin Black Badge efter eget gottfinnande – lackering, inredning, tillval – men för att understryka temat är våra tre provkörningsbilar naturligtvis svartlackerade och invändigt finns de speciella kolfiberpanelerna med invävda, 0,014 millimeter grova aluminiumtrådar och sex lager handpolerad klarlack.
En av Wraithbilarna har en i sammanhanget modest interiör med benvit och svart läderklädsel, medan den andra är svart och lila. Men det är nästan mer chockerande att kliva in i en förmodat distingerad Ghost och upptäcka svart och koboltblå klädsel.
Nej, det är inte reklam för Konsum. Evighetssymbolen är en signatur för Black Badge.
Här och där i interiören dyker evighetssymbolen upp (den som i Sverige är mest känd som ”Konsum-åttan”) och oföränderlighet har i någon mån varit Rolls-Royces livsluft. Fast det är både sant och inte sant, för den transformering (extremt lyckad enligt mig) som märket genomgick när BMW tog över är svår att överskatta. Ändå finns det egenskaper som är fullständigt intakta.
Drar man en linje från 1920-talet – då inte bara Paris och Berlin utan även Rolls-Royce hade en storhetstid – ser man att de flesta dåtida lyxbilstillverkarna antingen slagit vantarna i bordet (Duesenberg Isotta-Fraschini, Jordan, Hispano-Suiza …) eller förändrat sin verksamhet (Mercedes-Benz, Peugeot, Bugatti …).
Och Bentley får ursäkta – det är bara Rolls-Royce som i någon mån bygger bilar enligt de höga ideal som gällde för snart 100 år sedan. Det blir uppenbart när man tar plats i kupén och allra helst bakom ratten. Det är en alldeles speciell känsla att sitta högt utan att befinna sig i ett suv-relaterat fordon. Proportioner och geometrier i en Rolls skiljer sig från allt annat hjulburet som går att köpa 2017.
I Black Badge-bilarna får kontrasten ytterligare en dimension med de grälla, invändiga inslagen. Med tanke på den enastående intarsia som bespoke-personalen kan åstadkomma i de ordinarie träbitarna övergår det mitt enkla förstånd hur någon kan föredra kolfiber.
Men Black Badge går djupare än så. Luftfjädringen i Wraith har fått en gnutta stramare kalibrering och de främre bromsskivorna har växt en tum. Den åttastegade lådan har omprogrammerats i båda modellerna så att växlingarna sker några hundra varv senare när gaspådraget överstiger 25 procent. Dessutom krävs det 20 procent mindre gaspådrag för nedväxling och skiftena ska vara rappare.
Känns det? Absolut, men främst är det motorljudet som avviker från normen. Nu finns antydningar till rytande när 6,6-literspjäsen retas. I Ghost har V12-motorn vässats med 40 hästkrafter till totalt 603 och vridmomentet har ökat med 60 newtonmeter till 840.
Wraith var redan tidigare märkets sprinter med 623 hästkrafter, men i Black Badge har 70 nya newtonmeter lockats fram. Det är som om hela ens tids- och rumsuppfattning ruckas när 2,5 ton drabbas av plötslig reslust. Fyra och en halv sekund till 100 är en sak, men känslan är att förflyttningen av massa faktiskt kan åstadkomma ett svart hål i universum. Kan vi vara säkra på vilket årtal det är efter att vi bromsat till stillastående igen?
Tja, åtminstone är det inte Josephine Baker som öppnar dörren så att jag kan stiga ur Ghosts baksäte, utan min tunnhårige, tyske körkollega Ralf. Och förresten kan de bakhängda bakdörrarna manövreras elektriskt, precis som de felhängda framdörrarna på Wraith.
Rolls-Royce Ghost Black Badge. Bakhängda dörrar har varje ny Rolls-Royce sedan 2003. Foto: Eric Lund.
Vi har hunnit med några mil på Autobahn – odramatiskt som en tågresa – och har nedlagt både Spöket (Ghost) och Vålnaden (Wraith) på landsvägar med behaglig kurvatur. Jag kan nog förnimma en krispigare styrkänsla än i de moderna Rollsar jag kört tidigare, men att pressa de stora däcken till någon greppgräns föresvävar mig inte. Fälgarna är förresten nya de också. Givetvis med navkapslar som alltid hänger i lod, men med fälgbanor av 22 lager kolfiber (dubbelvikta, vilket ger totalt 44 lager) och ekrar samt nav av aluminium.
På vilken annan bil som helst skulle de nog se lite tafatta ut, men på Ghost och Wraith skapar de om inte annat en oväntad kontrast. Och det här med svarta lister – redan på 1980-talet kunde Volvoköparen beställa sin 240 i pyntigt kromutförande (GLE) eller med tuff, svart dekor (GLT) och BMW-kunden hade ”Shadowline” som ett möjligt tillval.
Desillusionerade unga människor på jakt efter nya ideal och sätt att leva
Men innan vi låtsas bli upprörda över brott mot stil och god smak bör vi ha en sak klar för oss: det som vi idag förknippar med exempelvis 1920-talet är främst det som då ansågs frivolt och revolutionärt. De flesta skildringar som överlevt handlar om desillusionerade unga människor på jakt efter nya ideal och sätt att leva. ”The Lost Generation”, som Gertrude Stein kallade dem och som Ernest Hemingway beskrev i ”A Moveable Feast”. Partyglam som slutar i förödelse finns även i F Scott Fitzgeralds ”The Great Gatsby” och Evelyn Waughs ”Brideshead Revisited”. Böcker (och filmer) att älska.
Kanske är vår – eller åtminstone min – fascination inför 1920-talet begriplig just i ljuset av den omåttliga fest som leder rakt mot börskrasch och ett nytt världskrig.
Sålunda irrar mina tankar i baksätet på Rolls-Royce Wraith Black Badge en sen kväll i Berlin, våren 2017. Jag noterar att chauffören lotsar fram det stora fordonet med flinka rörelser i den täta trafiken. Det är ingen större konst vet jag. När jag själv körde samma bil några timmar tidigare var det rusningstid, men få bilar uppmuntrar till ett lika distinkt och precist handlag som Wraith och Ghost. Bara en sådan sak som att aldrig behöva tveka över att hinna ut i en korsning bidrar till det avspända handlaget.
Inne i den trånga baren med fjäderplymer och sammetskavajer sänks belysningen ytterligare så när som på ett par spotlights. Fem minuter burleskföreställning tar vid. Med dagens mått mätt närmast pryd och utförd med sval elegans snarare än eldig passion.
Och åter känslan av att den fjärde dimensionen – den vi kallar tid – har krökts så att jag faktiskt befinner mig i 1920-talets Berlin.
Ett ögonblick föresvävar det mig att ställa mig upp och utbrista ”Black Badge – så underbart dekadent!” Men till skillnad mot min värnpliktige kamrat sansar jag mig. E/L
Publicerad i granturismo 6/2017.