Soichiro Honda. Pappa på toppmöte 1978
Soichiro Honda. Pappa på toppmöte 1978
Han som ser ut att ha haft bråttom när han vek näsduken i bröstfickan är min pappa. Året är 1978 och mannen till vänster Soichiro Honda. Hur gick det här till, egentligen?
Min pappa reste till Japan vintern 1978 och kom tillbaka med något religiöst i blicken. Han hade inte blivit buddhist, men han hade upplevt en företagskultur och ett förhållningssätt till maskiner och tillverkning som var ljusår från de engelska och franska industrier han dittills besökt.
Den där resan, hans entusiasm för det fjärran landet och hans passion för produkterna med en uppfälld fågelvinge i emblemet kom att prägla min uppväxt. De påtagliga ingredienserna bestod bland annat av ett par offroadmotorcyklar och två personbilar, men summan av dem berättar inte hela sanningen.
Bakgrunden var att pappa hade startat en firma som hyr ut och säljer småmaskiner till konsumenter och hantverkare. Jordfräsar var en av de till slut över 100 olika grejer han hade i sortimentet (alltifrån mattvättar och betongborrar till asfaltskokare och grävmaskiner) och redan i det tidiga 1970-talet köpte han sina första Hondaprodukter. En av hans anställda mekaniker blev så tagen av den japanska kvaliteten att han polerade de rödvita jordfräsarna med Turtle bilvax mellan varje uthyrning. På tal om religiösa ritualer …
Soichiro Honda
Född 17 november 1906 i Hamamatsu.
Död 5 augusti 1991 i Tokyo.
Livsgärning Startade ett företag som tillverkade kolvringar till Toyota 1937. Under andra världskriget raserades fabriken och Soichiro Honda sålde det som återstod till Toyota. För pengarna startade han Honda Technical Research Institute 1946 och två år senare det som lade grunden för dagens industrikoncern, Honda Motor Co Ltd 1948. Han började med tillverkning av motoriserade cyklar.
Hondas klassiska G28-motor på 67 kubikcentimeter hade toppventiler och överliggande kamaxel. Det var high tech bland jordfräsar då och är det än idag.
– Vi sålde även nordiska jordfräsar från Stiga och Norlett, säger pappa Gunnar. Jag brukade skaka lite på dem när kunden skulle välja. De slutade aldrig rassla medan Hondamaskinerna var fullkomligt solida.
Kvalitetsskillnaden avspeglades i priset, en gräsklippare från Honda kunde kosta dubbelt så mycket som en Stiga. Samma sak gällde elverk, snöslungor och länspumpar – dyra att köpa men tekniskt briljanta och driftsäkra.
Sent 1977 kom en inbjudan att resa med den svenska generalagenten till Japan för att besöka Hondas fabriker. Det var då fan flög i Gunnar Lund från Uppsala. Pappa hade fått nys om att dåvarande rektorn vid Uppsala universitet, Torgny Segerstedt, var bekant med Soichiro Honda. Skulle det inte vara trevligt om en hälsning förmedlades?
Så kom det sig att grundaren av Hondaimperiet, en av världens mest respekterade företagsledare och entreprenörer, deltog i en bankett med ett gäng svenska jordfräsåterförsäljare på Palace Hotel i Tokyo. Mötet föregicks av många telexvändor mellan Stockholm och huvudkontoret, men trots det förbisågs en detalj.
– Mr Honda kunde bara japanska, så någon i företagsledningen skulle översätta mitt tal från engelska. Problemet var att jag inte kan engelska, min utbildning består av pappslöjd. Men det tog bara 30 minuter så hade de jagat fram en tolk som översatte från svenska till japanska.
Mr Honda verkade uppriktigt glad över gåvan – fast japaner är så klart alltid artiga …
Vad det stod i brevet från Torgny Segerstedt vet bara rektor emeritus själv och Soichiro Honda, det vill säga ingen nu levande. Pappa hade några dagar före avresan rusat in i en presentbutik och till sin lycka funnit en kristallvas med inskription från Uppsala universitets 500-årsjubileum 1977. Mr Honda verkade uppriktigt glad över gåvan – fast japaner är så klart alltid artiga … Det har gått 34 år och med 71-åringens milda blick på sin ungdomliga (eller åtminstone tidiga medelålders) oförvägenhet kan ”stabben” nu se på alltsammans med distans.
– Soichiro Honda deltog hela kvällen med den svensktalande tolken i hälarna, det var riktigt kul. Men hur jag fick den där idén? Jag vet faktiskt inte …
För mig är det inte så svårt att förstå. En företagsam kille med uppåtgående vindar och passion för ett varumärke och dess ideal – självfallet var siktet högt ställt.
Honda XR75. En motocrossmaskin för nybörjare, men XR75 blev mycket poppis även bland pappor på 1970-talet. Foto: Honda.
Själv var jag fem–sex år när familjens Hondasvärmeri tog fart. 1977 hade jag fått en 50-kubiks minicross av det italienska märket SWM (Honda hade då ännu inte lanserat någon så liten crosshoj), men som så många andra pappor ville även min ha något att köra på bredvid sin telning. Redskapet för detta ändamål blev Honda XR75, egentligen en större minicross med godmodig fyrtaktsmotor avsedd för barn men som snabbt blev många 1970-talspappors favorit.
1979 pensionerades mammas blyertsgrå Volvo Amazon och ersattes av en vinrödmetallic Honda Accord hatchback. 1981 blev det dessutom hennes tur (hon jobbade också i firman) att åka till Japan, dock utan att träffa Mr Honda.
1982 byttes vår röda halvkombi mot en mörkblåmetallic Accord sedan i finutförandet EX med ljusblå plyschklädsel och 1,6-litersmotor på 80 hästkrafter. Den levde kvar i familjen ända till sent 1990-tal.
I tioårsåldern började jag företa egna promenader till Förenade Bil, som låg några kvarter från pappas firma hemma i Uppsala. Där smunkade jag på första generationen Prelude, trögsålda Quintet och näpna Jazz.
Ärligt talat verkar bönräknarna kunna vinna fajterna om utvecklingsbudgeten även hos Honda
Någon vidare tonårsrevolution fick jag aldrig till, men jag var naturligtvis tvungen att anlägga en avvikande uppfattning om Honda för att i någon mån sparka mig fri från fadersarvet (enligt regeln att om pappa är socialist måste man själv bli högerkonservativ och vice versa, åtminstone under en kort period).
Jag hade ju läst biltidningar och fått klart för mig att en Alfa Romeo 90 eller en Mercedes-Benz 190E eller en Saab 9000 Turbo 16 eller i stort sett vad som helst vore ”kunnigare” än en Honda Accord, trots snobbringar på plåtfälgarna och eldriven sollucka.
Jag har ännu aldrig ägt en Hondabil, fast jag har kört desto fler å yrkets vägnar. I många av dem har jag kunnat förnimma ett slags sinnlig ingenjörskonst, känslan av att bilen är ett resultat av hängivna människors strävanden snarare än marknadsundersökningar. Men ärligt talat har jag även kört många Hondabilar som vittnar om att bönräknarna kan vinna fajterna om utvecklingsbudgeten till och med hos Honda.
Det är drygt 25 år sedan pappa slutade arbeta med Honda Power Products (han sålde då större delen av sitt företag) men jag vet att det fortfarande kliar i hans fingrar.
– De där åren var de roligaste i mitt yrkesliv. Men jag skulle ha drivit igenom min dröm om att samla trädgårdsmaskiner, motorcyklar, båtmotorer och bilar under ett tak, sådana Hondabutiker finns ju numera.
Kvar i familjen finns en ärrad gräsklippare som fått tugga sten och rötter under snart 30 års tjänstgöring. Dessutom en XL125S från 1981, den spensligaste av offroadhojar. Jag tror att Mr Honda i sin himmel tycker att den skulle bli en utmärkt grundbult i ett litet privat Hondamuseum. Vad säger du stabben, när börjar vi? E/L
Publicerad i Granturismo 9/2011.