Minicross. Drömbågen med hembyggd sidvagn
Minicross. Drömbågen med hembyggd sidvagn
50 kubik är synonymt med moped, men säg inte det till en femåring som just fått sin första motorcykel. I slutet av 1970-talet var knattecross familjeunderhållning.
Ett motorintresse kan starta på de mest skilda sätt. För min del började det med att jag blev inmotad på ett kontor. När jag något ögonblick senare fick kliva ut i verkstaden vid min pappas lilla firma stod där en metallicgrön motorcykel med gula skärmar.
Jag var fem år och från det ögonblicket hade livet en riktning.
Exakt hur jag kände eller tänkte den där dagen 1977 minns jag så klart inte, men antagligen var det rena brustabletten i huvudet. Tidigare samma vår hade pappa och jag varit på mc-mässan i Älvsjö och där hade jag torrbrutit på en ny, italiensk motorcykel av märket SWM.
Sironi Vergani Vimercate Milano
Starten. SWM startade 1971 och ägnade sig först åt enduro och motocross, men i slutet av 1970-talet även trial. Det räckte till en VM-titel 1981 med fransmannen Giles Burgat vid styret.
Krisen. 1982 hade Per Berggren tillsammans med sin pappa Rune tagit över SWM-importen i Sverige från MC-Tjänst i Eksjö. Han berättar att SWM byggde en ny fabrik 1983 som blev dem övermäktigt dyr. När fordringsägarna stängde fabriken flyttade SWM tillbaka till sin gamla lokal och fick igång tillverkningen där 1985–1986. Då kom nästa problem: den växellåda som firman köpt till sina hojar höll inte måttet och det blev spiken i kistan.
– Jag besökte SWM flera gånger och upplever att de gjorde fina motorcyklar, säger Per Berggren som själv tävlade i trial med SWM under flera år.
Nystarten. 2014 återuppstod SWM , med samma logotyp men med kinesiska pengar. En störtskur av modeller har presenterats (landsväg med retrostuk, äventyrshojar, supermotard och offroad/enduro).
I den stimmiga mässmiljön med en mc-bransch på väg in i termikvindar hade jag väl ännu mindre greppat vad allt detta egentligen handlade om. Vad motorcykelkörning är, hur det fungerar, vad det kan ge. Jag kunde skönja en kontur, men inte mer än så.
Det fanns dessutom en hake: jag hade inte lärt mig att cykla tvåhjuligt. På min gyllengula tramphoj med vit limpsadel satt stödhjulen kvar. (Uppmaning till alla dagens småbarnsföräldrar: kasta stödhjulen så långt bort det går och köp balans-/springcyklar till era telningar.)
Lösningen hette Eine och var en synnerligen metodisk och hantverkskunnig servicetekniker i min pappas verkstad. Eine bockade rör, svetsade, skruvade, sågade plywood och norpade ett hjul från en bryggarkärra (hans pappa hade bryggeri).
Resultatet blev att min lilla hoj fick samma stuk som dåtidens grovkalibriga sidvagnscrossar, komplett med stag och handtag för en tänkt burkslav att agera vimpel runt. Eftersom jag inte skulle ha någon andreförare på mitt ekipage bultade Eine fast en halv trädgårdsplatta av betong som motvikt längst ut i sidvagnen.
Så kom det sig att mitt motorliv inleddes på tre hjul och med strypbricka i förgasaren. Den hade pappa satt dit så att två hästkrafter blev en.
Första gången jag körde minns jag inte, men känslan av att köra min SWM Mini Cross 50 kan jag enkelt plocka fram. Hur centrifugalkopplingen slirade en aning med varvtalet och hur det sedan puttrade i väg med en lagom bruten tvåtaktsstämma.
SWM var en av flera italienska mc-tillverkare som hade minicross på menyn under 1970-talet. Det låg antagligen nära till hands eftersom 50 kubik var en etablerad tävlingsklass både i roadracing och motocross. Då var det alltså vuxna som körde på hojar med stora (nåja) ramar, ofta med italienskt ursprung.
I Sverige och många andra länder slog knattecross igenom och mängder av pappor och söner (ännu färre döttrar då än nu) intog dammiga eller leriga depåer. Det tävlades, ramlades och mekades. Dess värre gräts det nog en del också – långtifrån alla barn är pigga på att förverkliga de tävlingsframgångar som deras fäder själva inte gått i land med.
Jag höll mest till i grustaget bakom vårt sommarställe. Framförallt på de hårt packade vägar som de tunga grusbilarna trafikerade under vardagarna. Min SWM hade nämligen däck mer anpassade för asfalt än sand och lera.
Man kan se på bilderna hur jag “burkar” i kurvorna för att hålla ekipaget på rätt köl
På bilder – mestadels Kodachrome 64 tagna med en halvautomatisk Pentax ME och alldeles uppenbart före autofokusens tid – kan man se hur jag själv burkar i kurvorna för att hålla ekipaget på rätt köl. Sidvagnskörning är en alldeles egen genre i fordonskulturen och det ligger mycket i att två plus ett hjul förenar de sämsta egenskaperna hos bilen och motorcykeln. Som stödhjulscyklist var jag nöjd med tillvaron ändå.
Allra roligast var det när pappa och jag körde tillsammans. Samtidigt som han köpte min SWM hos Karlströms motor i Sala skaffade han en Honda XR75 till sig själv. Det var också en minicross, men med fyrtaktsmotor och två snäpp större än den lilla gulgröna. Han var inte ensam bland 1970-talsfarsor om att göra just så. Lekfulla motocrossövningar som familjeunderhållning låg i tiden.
MINICROSS. Boerihjälm, manchesterbrallor och tre nummer för stora handskar. Artikelförfattaren på Kodakfilm för cirka 40 år sedan. Foto: Gunnar Lund.
Något år senare vågade vi oss längs åsen ett antal kilometer på skogsstigar och grusvägar. Vi kom till ett annat grustag där vi nötte runt ett par timmar och efteråt kändes det som om jag hade besökt en ny världsdel. Ett stenkast hemifrån och ändå en stark förnimmelse av motorfordonets innersta väsen: att kunna ta sig vart man vill utan att passa tidtabeller eller planera sin resa i förväg.
Bit för bit mejslades den unge motoristen fram genom praktiska erövringar och subtila insikter. Ett stort steg var när sidvagnen kunde plockas dän, jag minns det som en berusande känsla av frihet.
Samtidigt blev jag kvitt strypbrickan och fick bemästra två hästkrafter. Om någon vuxen dristade sig att kalla min motorcykel för moppe – det hände påfallande ofta – blev jag svart i synen. Moped var något som glest skäggiga, långhåriga tonåringar med jeansjackor fick köra på allmän väg, det hade jag koll på. Min SWM hade dubbelt så stark motor, toppade 40 km/h och var i mina ögon ett idrottsredskap, även om just det ordet kanske inte föresvävade mig då.
SWM hade startats 1971 av Pietro Sironi och Fausto Vergani i Vimercate, en småstad belägen 25 kilometer från Milano och 10 kilometer från Monza. Det är ett landskap där motorkulturen ligger som en ytlig guldåder – nästan var man än slår ned spaden i marken glimmar det av racinghistoria.
Men jämfört med MV Agusta, Ducati och Moto Guzzi – vars varumärken är impregnerade av ärofyllda segrar och design med hela den italienska konsthistorien i blodet – är SWM en av sångarna i kören snarare än primadonnan längst fram på scenen. Den enkla förklaringen är nog att skogssporter aldrig anses lika glamorösa som asfaltsracing.
Sironi Vergani Vimercate Milano bildade förkortningen SVVM, men när firman formellt registrerades 11 juli 1971 hade namnet ändrats till SWM som ska utläsas Speedy Workin' Motors. Typsnittet har dessutom lätt vildavästernkänsla, så antagligen råkade amerikanska influenser vara trendiga vid den tidpunkten.
Enduro, motocross och trial var de tävlingsgrenar som SWM ägnade sig åt, men under några år var alltså även motorcyklism i mikroskala en del av verksamheten. Där var utmanarna bland annat italienska AIM (Assemblaggio Italiano Motocicli, 1972–1987), Italjet (startat 1959 i Bologna), TM Racing (startat 1976 i Pesaro) och Tecnomoto (1968–1979, hemvist Modena!) samt österrikiska Puch.
1980 kom sedan den hoj som för alltid skulle personifiera lilliputklassen: Yamaha PW50. Med lika delar sockersöt samt urtuff design, japansk kvalitet och kardandrift (för att minska strulet och öka säkerheten) var det slutsnackat och PW50 tillverkas än idag. Honda hakade på några år senare med QR50, som hade inkapslad kedja.
Som något Hondaanstruken skulle jag väldigt gärna vilja ha en röd QR50 med blå sadel att ställa i bokhyllan som prydnad. Men innan jag börjar leta efter en sådan kan jag knalla ned i garaget och putsa upp min SWM. Den har jag nämligen kvar och sidvagnen ligger prydligt i en av lagerhyllorna.
Skärmarna är lite spruckna efter talrika vurpor och det finns repor i den gröna lacken. Fem års körning satte sina spår – inte minst i form av vingligt applicerade klistermärken som jag samlat på mig – men sedan 1982 har den italienska knatten med något enstaka undantag sovit i garagemörkret. Jag lät aldrig mina egna barn köra min SWM när de var i rätt ålder. Jag tror att det redan då 30 år gamla latinska materialet hade malts ned till pulver och spån om det utsatts för minsta påfrestning.
Inte för att lilla SWM någonsin svek mig under min tid i sadeln, men känslan av spröd byggnadskonst genomsyrar hojen. Att framgaffeln kröktes kan dock inte skyllas på konstruktörerna. Möjligen kan jag försöka skylla på den besökande vänfamilj som vinkade åt mig så att jag tappade koncentrationen och med full gas smackade rakt i en stabil ek. Fast det var så klart mitt eget fel.
Gaffeln reparerades och mitt självförtroende kunde också läka hjälpligt med tiden. Den enkla glädjen att framföra ett motorfordon har aldrig gått över. E/L
Publicerad i Moped 3/2019.