Indeed, Mr Setright

Indeed, Mr Setright

LJK Setright var en motorskribent som utmanade och belönade.

Du har säkert anat det och jag kan jag bekräfta din magkänsla, eller om det snarare är en farhåga: det finns en hel del excentriska figurer i motorjournalistkåren. Min gissning är att andelen är ett gott stycke högre än för genomsnittsbefolkningen, men kanske några pinnhål lägre än bland exempelvis skådespelare och konstnärer.

Mest excentrisk av alla motorjournalister var Leonard John Kensell Setright, mer känd som ”LJK”. LJK Setright dog 74 år gammal i cancer 2005, sannolikt orsakad av hans ymniga tobakskonsumtion.

Helst bolmade han Sobranie Black Russian, svarta cigarretter med guldfärgade filter. Han var övertygad om att rökning gjorde gott för hälsan, medan han ansåg att hastighetsgränser var livsfarliga.

Det sägs att den som åkt med honom gärna avstod nästa gång. Han körde alltid så snabbt det gick, men lär aldrig ha klotat med något testobjekt. Han skrev främst provkörningar och krönikor i engelska Car Magazine under åren 1964–1999. Primärt om bilar men han var även en rutinerad och hårdgasande motorcyklist

LJK var sitt eget varumärke med långt skägg och utstuderat elegant klädsel. Han var bildad utan att vara exceptionellt utbildad. Visserligen hade han en examen i juridik, men han flydde till motorjournalistiken så snart tillfälle gavs på 1960-talet.

Där blev han snabbt en fixstjärna som alla motorintresserade britter fick förhålla sig till. Många njöt av hans skarpa åsikter, insiktsfulla analyser och inte minst hans språk. Andra tålde honom inte.

Prosan var sirlig men ändå distinkt. Jag erkänner gärna att en engelsk ordbok är ett måste för att jag ska ta mig igenom hans kolumner, sprängfyllda som de är av ”British wittiness”. Belöningen för läsmödan är riklig. Något latinskt eller grekiskt lexikon har jag däremot inte tillhands, de passagerna i Setrights texter får jag helt enkelt hoppa över.

En gång lär han i protest mot en näsvis redaktörs krav på ”modernare språk” ha författat hela krönikan på latin – men det blev till sist engelska i tryck och redaktören fick givetvis ge sig.

Några gråmelerade slutsatser låg inte för honom. I en nekrolog publicerad i The Scotsman sammanfattades Setrights åsiktsregister så här: ”Han uppskattade – utan inbördes ordning – däck, hattar, intellektuella utmaningar, champagne, Sobranie Black Russian, påhittighet, judendom och Bristolbilar. Han gillade inte hundar, hastighetsgränser, dieselmotorer, miljövänner eller kollektivtrafik.”

På sitt rökmoln i himlen är nog gamle Leonard tacksam att slippa dagens sociala medier

Det uppstod ofta rabalder i svallvågorna efter hans artiklar, men han blandade sig inte gärna i den debatten. Läsarna fick gnabbas bäst de ville, och jag anar att gamle Leonard på sitt rökmoln där uppe i himlen är tacksam att slippa 2010-talets krav på ständig läsarkontakt i sociala medier.

Just Bristolbilarna var en passion. Där vi andra ser en primitiv relik med knepig design kunde Setright inte nog prisa vagnarnas tekniska raffinemang eller utsökta väghållning. Men han hade även en faiblesse för Honda, i vars bilar han såg ingenjörsmässiga värden som inte fanns på många andra ställen. Han hade bland annat en Honda Prelude och kunde ingående beskriva den unika känslan i knappen för den elektriska backspegeljusteringen i lyxmodellen Legend.

Bilar som inte föll honom i smaken avpoletterades utan omsvep. Så här skrev han om Rovers (Hondabaserade!) familjebil i slutet av 1980-talet: ”820E är smärtsamt tråkig och kan färdas snabbt endast om den släpps från hög höjd.”

Det påföljande partiet är svårt att översätta: ”Whatever it’s bodily shape, if anyone describes it to you as a fastback, you may retort that fast back is how it should be returned whence it came.”

Intresset för teknik hade han med sig hemifrån. Pappan dog visserligen när Leonard var bara tio år, men dennes ingenjörsvärv påverkade sonen djupt. De flesta av texterna är tryfferade med tekniska resonemang och analyser på en nivå som även bilindustrins ingenjörer uppskattade.

Det gällde även mc-provkörningarna. Emellanåt fanns en avdelning i Car som hette Handlebars, med en tecknad vinjett i form av mustascher som övergick i ett mc-styre. Där sågs Setright iförd urmodig integralhjälm med skägget utstickande provköra tidens tvåhjuliga delikatesser

I augustinumret 1989 tog han sig an Ducati 851, som han uppskattade även om kritiken bitvis var syrlig. Italienskt mc-makeri verkade generellt inte vara hans cup of tea: ” … to endure the roughness, the unreliability, the hard work and the weird handling associated with Italian hotshots is more than a fair price to pay for being able to spot your own machine in the bikepark.”

Själv körde han en Honda CBX 1000 modifierad av den brittiske hojbyggaren Dave Degens under varumärket Dresda. ”När jag kör en bra motorcykel vill jag sjunga, på en superbike vill jag sjunga Wagner.” Och sjunga kunde han. Han var dessutom klassiskt skolad klarinettist med skicklighet på konsertnivå.

Om sitt förhållande till musiken berättade han i en magnifik radioinspelning i BBC-serien “Man of action”. Det är en ömsint kärleksförklaring framförd på en engelska som är lika koncis som mjuk. Klassiska stycken varvas med stompig och glad jazz – klarinettisten Artie Shaw bland annat – men programmet inleds med ljudet av en Hondaracer på Isle of Man.

”In my ears that is music.” Indeed, Mr Setright. E/L

Publicerad i Classic Bike 2/2016.