Mossiga gräsmattor och mysiga gubbar

Mossiga gräsmattor och mysiga gubbar

Det är en ynnest att bo i ett land där det varje vecka blomstrar av bilglädje i alla väderstreck.

Rätt dryg lät jag nog i svaret till min kompis "Nä, glo på bilar som står utställda på gräsmattor tycker jag inte är så kul." Han gillar att åka på bilträffar. Trivsamt småputtriga tillställningar i Sommarsverige där gubbar och i mindre grad grabbar och i ännu mindre utsträckning tjejer oavsett ålder parkerar sina bilar för allmän beskådan.

Till min proppmätta attityd bidrar så klart att jag får en stor del av mitt lystmäte i jobbet. Det är en förmån att få komma nära, ibland rent av köra bilar som andra bara ser på bild eller museum.

Den här sommaren har jag ändå övervarat en och annan veckoträff i grannskapet och jag måste erkänna mysighetsfaktorn.

En stor del av behållningen är så klart att släntra runt i sällskap med vänner. Glo, kommentera, peka finger, fascineras och träta lite när smakyttringarna går i olika spår. Kanske dricka kaffe och käka räksmörgås.

Till glädjen bidrar även ett nymornat intresse hos mina barn, 12 och 15 år gamla, att hänga med. Väl på plats dröjer vi oss sällan kvar vid samma fordon, men i bästa fall tar jag rygg på deras upptäckarglädje och fascination över sådant som jag annars skulle ha gått förbi. Kanske kan även mina infallsvinklar inspirera dem emellanåt.

Men det finns också något lite tungt och dävet över somliga träffar. Att ha teman eller begränsa till vissa bilmärken är helt i sin ordning. Jag har inga synpunkter på att arrangören vill sätta sin prägel på evenemanget.

Ferrari från 2007? Absolut inte! Morgan från 2010? Välkommen! Som om det viktiga är att bilen ser gammal ut …

Grejen är bara när de till synes öppna, välkomnande arrangemangen ändå ska sortera och selektera efter exempelvis bilarnas ålder. Det kan bli rätt komiskt när insläppsvakten i sin reflexväst vevar armarna ur led för att mota bort en Ferrari från 2007, bara för att minuten efter släppa in en Morgan från 2010.

Jag tänker att killar och tjejer som är yngre än 30 år – och garanterat även många äldre – tycker det är väldigt spännande att få komma nära en exotisk, italiensk sportbil. Men gubben i grindhålet såg bara något som verkade för nytt och därmed ointressant i hans värld.

Det skulle kunna ligga i bilklubbarnas intresse att välkomna varje yngre person som vill nosa på den här – ärligt talat – rätt mossiga hobbyn.

Och apropå mossa har vi själva gräsmattorna, de som jag slog i huvudet på min kompis. Det faller sig naturligt att bilträffar äger rum där det finns ytor att ställa bilar i långa rader.

Men årets hittills friskaste upplevelse ägde rum på Kungsholmen i Stockholm. Vår och höst låter Magnus Jökulsson luftkylda Porschebilar ockupera återvändsgatan utanför kaféet som han driver, Il Caffè. Boxerpulserna slår mellan husväggarna i skymningen.

När entusiastbilar tar plats i stadsmiljö händer något, åtminstone i min skalle. Det uppstår en spänst och en dynamik som jag aldrig upplevt när finbilar ska visas upp framför herrgårdar eller hembygdsgårdar.

Men vem är jag att döma? Det är faktiskt en förmån att bo i ett land där det varje sommarvecka blomstrar av bilglädje på gräsmattor i alla väderstreck. E/L

Publicerad i GranTurismo 5/2019. vinjettbilden är tagen av Esther Lund.