Rolls-Royce Phantom. Dagen då bergsmassiven fick konkurrens
Rolls-Royce Phantom. Dagen då bergsmassiven fick konkurrens
Summan av lasterna är konstant sägs det. Men summan av världens tillgängliga njutning ökade med åtskilliga procent när nya Rolls-Royce Phantom rullade ut på vägarna. GranTurismo vet, för vi har provkört.
Det vimlar av män i ljusgrå kostymer. På flygplatsen, i hotellets lobby, runt bilarna och i bilarna. Ett tag känner jag mig som Dante Alighieri. Ja, inte han som skrev den Gudomliga komedin på 1300-talet, utan Gösta Ekmans rollfigur i filmen ”Mannen som slutade röka”. Där dyker det överallt upp män från detektivbyrån Little Secret Service, samtliga iklädda kritstrecksblå kostymer.
Men männen i ljusgrått är troligen inte hemliga agenter och jag har inga problem att sluta röka. Tvärtom har jag haft förtvivlat svårt att börja – helt omöjligt faktiskt – även om det just nu skulle passa med en cigarr av extra prima kvalitet.
En av de grå kostymerna har tagit plats i förarsätet och lotsar oss med avspänd varsamhet längs en väg som utgör skiljelinje mellan ett högt berg och en glittrande sjö. Alplandskap kan inte bli mycket vackrare än så här. Ändå har miljön utanför bilen svårt att hävda sig mot den invändiga.
Rolls-Royce Phantom Extended Wheelbase
Motor V12, dubbelturbo, 6.749 cm3, effekt 571 hk vid
5 000 r/min, vridmoment 900 Nm vid 1.700 r/min.
Transmission 8-stegad automat (ZF), bakhjulsdrift.
Kaross och chassi Spaceframe och kaross av aluminium. Fram dubbla triangellänkar, bak femlänksaxel, fyrhjulsstyrning, luftfjädring.
Mått och vikt Längd/bredd/höjd 598/202/166 cm (kort version 576/202/165), hjulbas 377 (355) cm. Torrvikt 2 610 (2 560) kg.
Fartresurser 0–100 km/h 5,4 (5,3) sekunder, toppfart 250 km/h.
Pris cirka 5.400.000 kronor (kort version 4.500.000 kronor).
Med en knapp låter jag den massivt blänkande tebrickan vikas ut ur ryggstödet på stolen framför mig. Sedan gör jag ett fåfängt försök att nå fram till bordet. Det fattas en halvmeter eller så. I nya Rolls-Royce Phantom, med förlängt axelavstånd och en kaross som mäter 598 centimeter mellan nästipp och ändalykt, är benutrymmet i baksätet faktiskt onödigt bra.
Bakstolarna i just det här exemplaret medger inte fällning till liggande position, bara halvt tillbakalutad. Det är bra. Stil och värdighet kan omöjligt förenas med att ligga nedhasad och sova sig rödmosig under färden. Phantom manar tvärtom till goda samtal – som alltid är baksätets sittplatser diskret vinklade mot varandra för att underlätta konversation.
För tillfället lyssnar jag dock mest till mannen vid ratten. Han heter Jonathan och ingår i den lilla armé av gråklädda ciceroner med otadligt knutna slipsar och blankputsade skor som ska ledsaga oss genom dagens provkörning. Just nu går han igenom de nyheter som präglar den åttonde generationen Phantom sedan 1925. Sannolikt det mest långlivade bilmodellnamnet.
Jonathan påminner om en fridsam kamrer och att höra vad han säger är enkelt, trots avståndet i kupén. Rolls-Royce påstår att nya Phantom är världens tystaste bil att färdas i och jag har inga skäl att misstro detta. Den vanliga världen pågår alldeles uppenbart utanför fönstren, men det är som att betrakta en film där volymen skruvats ned till noll.
Rutorna består av sex millimeter tjockt, dubbelt glas och karossen hyser drygt 130 kilo ”högabsorberande material”. På de mest kritiska ställena, golvet till exempel, är det dubbla karossplåtar med ljudisolering emellan. Däckens konstruktion allena lär sänka ljudnivån med nio decibel tack vare ett lager dämpande skum. Vägarna i Schweiz är tyvärr dåligt anpassade för konsumentgranskande motorjournalister: mestadels släta och utan grova stenar i asfalten.
Efter ett par mil stannar följet av nya Phantom – några med kort kaross, några med lång och med rikliga varianter på kulörer och inredningsteman – vid en grusplan invid sjön. De grå kostymerna drar sig tillbaka och överlåter bilarna till oss murvlar, efter att på butlers vis ha försäkrat sig om att vi är belåtna med genomgången.
Det är nu den tar sin början: chansen att komma en av bilvärldens verkliga solitärer under skinnet. Jag har kört Phantom ur den förra generationen vid några tillfällen och i ett par olika utföranden. En gång kräktes min lilla dotter i baksätet, men hennes mor lät sig på kloka mödrars vis inte överrumplas utan var förberedd med en påse.
ROLLS-ROYCE PHANTOM. Konservativa ideal råder, men faktum är att grillens utformning är moderniserad. Foto: Eric Lund.
Varje möte med Phantom och Rolls-Royces övriga moderna modellprogram har gjort mig upprymd. Tänk att en sådan historia – tyngd av konventioner och sedvänjor – har kunnat kanaliseras till en så alltigenom samtida upplevelse. När BMW köpte rättigheterna till Rolls-Royces biltillverkning kom de uppenbarligen inte bara med fickorna dignande av utvecklingspengar. Utan fingertoppskänsla och lyhördhet hade bilarna kunnat bli imposanta, dryga och arroganta tolkningar av brittisk överklassbilism.
Ändå fanns ett styng av oro innan täckelset drogs av nya Phantom i somras. Vart är Rolls-Royce på väg? Vilka är de nya målgrupper som marknadsavdelningen ser framför sig och hur ska de erövras? Black Badge-modellerna och den kommande suven Cullinan vittnar om kraftiga sidvindar.
Att Phantom generation sju, som presenterades 2003, hade en sällsynt tonträff föreföll inte vara någon garanti för att uppföljaren skulle hamna rätt. Uppgiften för konstruktörer och formgivare måste ha varit bitterljuv: förvalta och förädla utan att fördärva.
Jag anser att de har lyckats på samtliga punkter. Måhända har Phantom VII en mer stringent exteriördesign än generation VIII. Men för att föra formspråket in i 2020-talet var det knappast fel att låta en mjukare pennföring ta vid. Ingen kan påstå att skärpan gått förlorad.
Dessutom är bilen verkligen helt ny. Phantom VIII är först ut att baseras på en plattform kallad Architecture of Luxury. Rolls- Royce understryker att denna ramkonstruktion av aluminium aldrig kommer att hamna under skalet på en BMW – bilarna från Goodwood ska aldrig baseras på stapelvaror från München. Däremot ska givetvis både Cullinan och nästa generation av småsyskonen Ghost, Wraith och Dawn utgå från samma moduler. Ingen framtida Rolls-Royce ska ha självbärande kaross.
Architecture of Luxury är dessutom förberedd för alternativa drivlinor – gissningsvis kommer laddhybridteknik inom några år och det är inte osannolikt att nästa Phantom är eldriven. Krasst sett har Rolls-Royces motorkonstruktörer alltid haft elmotorer som målbild för karaktäristiken: massiv kraft redan på låga varvtal, vibrationsfri gång och minimal akustisk närvaro. Varför gå omvägen via en dyrbar, komplicerad och alltmer ifrågasatt förbränningsmotor?
Ändå: Thank heaven för denna underbara kraftkälla. Enligt Rolls-Royce en nästan helt ny konstruktion, även om de tolv cylindrarnas mått överensstämmer med föregångarens (och därmed skiljer sig en aning från motorn i Ghostfamiljen). 6,75 liter är den officiella siffran, en klassisk Rollsstorlek.
För första gången har turboladdning applicerats även i Phantoms motorrum. Det lyfter prestationsförmågan från 460 hästkrafter och 720 newtonmeter i den gamla modellen till 571 hästkrafter och 900 newtonmeter.
Hur det känns? Jo, ungefär som när ett eldrivet lokomotiv avgår från perrongen i Hallsberg. Det viner en smula från ett avlägset maskinrum. Att bilen har en växellåda med åtta lägen är lätt att missa – skiftena sker absolut omärkligt. Till hjälp har lådan av ZF:s fabrikat information från navigationssystemet, och kan därmed förutse vägens beskaffenhet.
Rolls-Royce benämner konsekvent bilköparen “The Patron”. Denna bjuds in i “The Embrace.”
Med en mer distinkt behandling av "the accelerator" är det lite Cape Canaveral över upplevelsen. 0–100 km/h ska ta 5,4 sekunder i Phantom Extended Wheelbase och en tiondel snabbare i den blott 576 centimeter långa normalversionen. (Förra kort-Phantom mätte 584, den förlängda 609 cm!). Torrvikten anges till 2 610 (lång) respektive 2 560 kilogram.
Vikt och format till trots är Phantom sensationellt smidig att vinkla runt alpvägarna. Inte heller föregångaren var på något sätt omedgörlig, men nog känns det att den nytillkomna fyrhjulsstyrningen bidrar till en extraordinär vighet.
Krängningshämmarna släpper taget helt när de inte behövs och griper in vid kurvtagning. Luftfjädring goes witout saying, och det gör även att detta är världens för närvarande bekvämaste sätt att transportera sig på vägnätet.
Till det bidrar även en uniformsklädd figur, som arbetar mer diskret än Little Secret Service: The Flagbearer. I bilismens barndom var hans uppgift att synas maximalt genom att vifta med en flagga framför motorfordon för att varna allmänheten. I nya Phantom sitter han innanför vindrutan och består av en stereokamera. När han upptäcker ett potthål, ett krön eller liknande meddelar han fjädringsavdelningen som då kan förbereda sig inför, istället för simultant med, ojämnheten.
Provkörningen går längs schweiziska bergspass och mer låglänta landsvägsetapper. Jag ömsom kör, ömsom låter mig transporteras av min journalistkollega. Under någon av mina baksätessessioner fipplar jag fram Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band ur den magnifika speldosan. Passande på alla sätt, för även om John Lennons idé att måla sin Phantom V i gult med psykedeliskt mönster inte togs emot väl av alla 1965, räknas bilen i dag som en av höjdpunkterna i modellens historia.
Bilen som konst har dessutom fått en renässans med "The Gallery" i nya Phantom. Längs instrumentpanelen löper en glasskiva bakom vilken den nedhissbara multimediaskärmen huserar. Men utrymmet över mittkonsolen och framför passageraren kan fyllas med konst i ordets bokstavliga mening. Det kan vara något helt eget, så länge det inte äventyrar säkerheten eller utmanar moral och etik, men troligare något av de erbjudanden som Rolls-Royce Bespokeavdelning tillhandahåller.
Vårt provkörningsexemplar har inget av detta utan prydligt vikta tygbitar ur standardsortimentet i galleriet. Men champagne- och whiskyglas samt tillhörande karaffer finns i mittkonsolen mellan bakstolarna. Jag avhåller mig från att testa dem.
I filmen Mannen som slutade röka konstateras visserligen att summan av lasterna är konstant. Men det är svårt att förstå hur Phantom i ena vågskålen någonsin skulle kunna vägas upp av livets goda i den andra. Vilka njutningsmedel skulle det kräva, och i vilka kvantiteter? Varken 1300-talets eller 1900-talets Dante Alighieri kunde förutspå 2018 års Rolls-Royce Phantom.
Det är svårt att inte förtrollas av hur Phantom svarar på kommandon, hur den filtrerar och avskärmar utan att någonsin verka bortdomnad, hur den omdefinierar transportuppdraget.
Senare under eftermiddagen ansluter kostymen Jonathan igen, för att ledsaga oss längs några extra kniviga bergspass. Kollegan och jag får köra, men i ögonvrån ser jag hur det ljusgrå kostymbenet sträcks mot durken när hårnålarna närmar sig. Brukar kamrerer verkligen reagera så? Vad jobbar du med till vardags, Jonathan? Är du kanske folkskollärare, eller rent av butler på riktigt?
– Well, actually I am a professional racing- and rallydriver.
Sa jag inte att det var något lurt med de där grå kostymerna! E/L
Publicerad i GranTurismo 4/2018.