Rolls-Royce Silver Cloud. Lagra mig i det blå molnet!
Rolls-Royce Silver Cloud. Lagra mig i det blå molnet, tack!
När Rolls-Royce står för mekaniken, H.J. Mulliner för karossen och Toscana för vägnätet – då är det svårt att inte trivas.
Någonstans till vänster finns en meterhög stenmur. Den ska jag försöka låta bli att plantera i vänsterdörren. Jag har sett motorjournalister tjonga in dyra bilar i stenmurar under parkeringsmanövrer, och när det sker framför ögonen på häpna pr-människor blir stämningen onekligen lite konstig.
Därför tar jag ut svängen så gott det går och försöker från min upphöjda och samtidigt nedsjunkna position i högerstolen begripa var karossen börjar och slutar.
Det är i slutet av maj, morgonluften är varm och det är ingen vanlig dag på jobbet. Dagen före körde vi från Parma ner i hjärtat av Toscana. Det skedde med några bilar vars ursprung, temperament och uppenbarelser fullständigt skiljer sig från det duvblå moln som jag fått på min lott att navigera ut från parkeringsplatsen.
Mer läsglädje! Artikeln publicerades i GranTurismo 2/2014, specialutgåvan med äventyr och upplevelser. Alla nummer av GranTurismo finns även på Readly.
Rolls-Royce Silver Cloud I tillverkades i 2.539 exemplar åren 1955–1959, men endast 22 stycken gjordes i detta utförande som bland märkeshabituéer är känt som ”the 7410”.
Man kan anföra att skapelsen är pompös och antagligen var otidsenlig redan som ny. Men det är ungefär som att besöka en operaföreställning och klaga på att det inte var någon som sjöng visor och spelade gitarr.
Bilens fullständiga namn är Rolls-Royce Silver Cloud I Drophead Coupé by H.J. Mulliner, och den har samma sexcylindriga radmotor på 4.887 kubik och 155 hästkrafter som alla tidiga Silver Cloud (och systermodellen Bentley S1). Fyrstegad automatlåda måste – möjligen i kontrast till resten av bilen – ha varit mycket modernt.
De 22 cabrioleter som firma Mulliner i utkanten av London tillverkade har karosser av aluminium istället för stål, men låg vikt är inte någon påtaglig känsla i den här kreationen. Däremot är själva körupplevelsen ytterst lätt, snudd på sirlig, så snart vi tagit oss genom grindhålet.
Det toscanska vägnätet vansläktas inte landskapet i stort: böljande, mjuka kurvaturer där både bilkörningen och livet som helhet har förutsättningar att lent smeka våra kinder. Kniviga serpentiner och bergspass skulle inte göra Silver Cloud rättvisa, lika lite som en forcerad förflyttning längs Autopistan.
Visst kan det bli trångt emellanåt, och visst kan mellangärdet knyta sig en smula när den ansenligt stora farkosten med rejäl toleransnivå i styrleder och fjädringsrörelser ska prickas in mellan en husvägg och en mötande lastbil – men svårkörd är sannerligen inte chassinummer 6.041.
Vagnen, med födelseåret 1957, ingår i den numera tysk-brittiska museisamling som sorterar under BMW Group Classic. Det är med andra ord inte en bil du kan kvittera ut hos Avis eller Hertz, men det finns flera firmor i Toscana som hyr ut klassiska bilar av olika schatteringar.
Dessutom är det knappast något armod att färdas runt detta landskap ens med en dieseldriven Volkswagen Jetta. Och blir askesen trots allt för påtaglig i Jettan är det bara att parkera vid första bästa kafé – smaklökarna slår frivolter av glädje överallt i denna landsända.
Men jag skulle vara vårdslös med sanningen om jag påstod att upplevelsen inte förstärks av redskapet. Av alla molnlösningar som erbjuds numera kan jag bara konstatera att Rolls-Royce uppfann den förnämligaste lagringsplatsen redan för sextio år sedan. E/L
Publicerad i GranTurismo 2/2014.