Samtida bekännelser av en Honda-intellektuell

Samtida bekännelser av en Honda-intellektuell

Ko Yamamoto må vara utsänd av pr-avdelningen att smörja oss motormurvlar, men det är en kille byggd av kärnvirke.

I ett läderband runt halsen hänger en liten kolv i sin vevstake. Om du ändå skulle tvivla på att Ko Yamamoto är ett ”petrol head” räcker det att konversera en minut eller två.

Han har en bakgrund som ingenjör hos Honda men har med tiden alltmer kommit att ägna sig åt pr-arbete med teknik i fokus. Det är därför han får ta hand om sådana som mig vid testkörningen av Honda E på spanska östkusten.

Den lilla elbilen är nog så spännande – på många sätt en Honda i sin prydno trots avsaknad av förbränningsmotor – men samtalet tar ändå snabbt andra riktningar. Första NSX, till exempel. Var du rent av inblandad i utvecklingsarbetet, undrar jag.

“Ja visst, jag arbetade i det team som undersökte hur vi skulle hantera de detaljer av stål som skulle möta karossen och hjulupphängningarna av aluminium. Risken är att galvanisk korrosion uppstår. Vi köpte in ett antal Porsche 928, som också blandar materialen, och körde på saltade vägar i bland annat Sverige för att undersöka hur tyskarna löst det.”

“Jag var även med när en av utvecklingscheferna skulle testköra en sen prototyp på Nürburgring. Jag satt i högerstolen i en följebil och försökte filma med en videokamera. Resan slutade tyvärr när chefen satte prototypen hårt i räcket.”

“Sedan dess har jag kört många 24-timmars på Nordslingan, med Hondas personalteam. Bland annat med en Accord i WTCC-utförande. Under ett nattpass pajade generatorn så att lamporna plötsligt slocknade. Eftersom även servostyrningen var elektrisk kunde jag inte styra, mätarna i bilen visade efteråt att vi gick från 125 km/h till 0 på en sekund när bilen träffade räcket. Det var bra att jag hade hjälm med Hansskydd för nacken.”

Finsmakar-Honda, men även en Porsche och en Triumph i garaget

“Nu har jag en S2000 i det sista utförandet, Ultimate Edition, men faktiskt även en Porsche 991 – med sugmotor! Och motorcykeln i garaget är inte en Honda utan en Triumph.”

Det sistnämnda låter som ett sundhetstecken tycker jag – att vara hängiven sin uppdragsgivare men öppen för andra impulser. Så testar jag en hypotes på Ko Yamamoto: i många (men långtifrån alla) bilar från Honda har jag tyckt mig förnimma en subtil dimension som inte finns i så många andra japanska bilar. Det är en känsla av att någon med bilintresse haft mer att säga till om än hos de flesta masstillverkare. Det kan märkas på motorns karaktär, på styrkänslan eller i hur de ytligt sett plastiga knapparna på instrumentpanelen svarar när man trycker på dem.

“Jag vet vad det beror på, säger Ko Yamamoto. Hondas biltillverkning är egentligen två företag: ett bolag som säljer bilarna och ett som utvecklar och tillverkar dem. Säljbolaget får inkomma med sina önskemål, men ingenjörer och tekniker har sista ordet. Vd:n för säljbolaget rekryteras alltid från utvecklingsbolaget.”

“Vet du förresten varför Soichiro Honda pensionerade sig så tidigt? Jo, han hade som mål att innan han dog resa runt till alla Hondas divisioner i världen och personligen tacka varje medarbetare för dennes engagemang. Jag tror faktiskt att han lyckades. Själv satt jag på mitt kontor i Tyskland den dag vi visste att Soichiro-san skulle komma och allt var förberett med mottagning. Men innan jag visste ordet av kom en liten, äldre herre springande in i mitt rum, tog i hand och tackade, gjorde likadant med min kollega och var sedan lika snabbt borta. En stund senare kom hans entourage och undrade om vi sett till honom.”

Att köra spännande bilar är en stor glädje i yrket som motorjournalist, men att få chansen att prata med passionerade branschmänniskor är det som ger guldkant åt arbetsdagarna. Och än mer att få berätta om mötena för dig som läser.

Publicerad i GranTurismo mars 2020.